27 November 2019

"Sverige bör pröva sig fram inom drogpolitiken"

«Vårt höga dödstal beror delvis på att prohibitionister under decennier kämpade med näbbar och klor mot en rad harm reduction åtgärder som bevisligen minskar dödligheten.»
Ted Goldberg
Professor i Sociologi och vetenskaplig rådgivare, Föreningen Tryggare Ruspolitik
» Länk till debattartikel hos SvD

Nedan använder jag Peter Moilanens replik till min debattartikel i SvD den 15/11 för att belysa tre av de många bristfälliga grepp som försvarare av vår befintliga narkotikapolitik (prohibitionister) återkommande använder i sina försök att rättfärdiga vår nuvarande drogpolicy. Därefter avslutar jag med några tankar om det drogpolitiska tillvägagångssätt jag själv förespråkar - det experimenterande samhället.


1. Inte skilja på olika sätt att använda droger

Moilanen skriver att en viktig ambition och mål bakom visionen om ett narkotikafritt samhälle är att minska antalet användare. Men är alla användare lika? Är en rekreationskonsument som emellanåt röker en joint att likställa med en problematisk konsument som injicerar heroin flera gånger om dagen? Genom att dra alla över en kam kan prohibitionister påstå att vi har en låg narkotikakonsumtion. Men vilken sorts konsumtion är låg? Har vi begränsat den sorts konsumtion som förknippas med de problem vi brukar tillskriva narkotika, t.ex. hög dödlighet, kriminalitet och prostitution?

Det är sant att Sverige länge haft jämförelsevis få 16-åringa rekreationskonsumenter. Men detta har inte hindrat att Sverige har lika många problematiska konsumenter av narkotika per capita som Nederländerna (som avkriminaliserade cannabis för 40 år sedan). Så hur framgångsrik har vi varit?


2. Använda snäva definitioner och selekterade jämförelseobjekt för att dölja prohibitionens avigsidor

Moilanen vänder sig emot att jag anser att Sverige bedriver ett krig mot narkotika. Han skriver: "Vi har i jämförelse med många andra länder en relativt mild straffskala och ringa narkotikabrott leder inte till fängelse, utan böter eller vårdinsatser." Ja, detta är riktigt. Men om man väljer andra länder som jämförelseobjekt (t.ex. det ständigt växande antalet länder som legaliserat/avkriminaliserat) blir slutsatsen att vi har en hård straffskala.

En annan invändning är att prohibitionister ofta snävar till begrepp. Kriget mot narkotika innefattar mycket mer än bara straffskalor, som Moilanen låter påskina. I begreppet ingår alla de åtgärder som påstås vidtagits för att bekämpa narkotika men som i själva verket urholkar våra fri- och rättigheter. Bland dessa kan nämnas telefonavlyssning, buggning, ändrade regler för husrannsakan, sänkta beviskrav för fällande dom, m.m. Som professorerna Nils Christie och Kettil Bruun uttryckte det: "En av de farligaste användningarna av narkotika är den politiska."


3. Framföra bara exempel som stöder ens uppfattning, och undanhålla det som talar emot

Moilanen ifrågasätter om legalisering av narkotika skulle minska de kriminella gängens intäkter på ett avgörande sätt. Denna fråga är legitim, men hans sätt att besvara den är inte det. Han konstaterar bara att det inte blir någon avgörande skillnad, och tar sedan enbart exempel som (möjligen) stöder denna uppfattning. Men bara för att en åtgärd fungerar dåligt i ett land, eller i en viss utformning, betyder inte att den omöjligen kan fungera under andra omständigheter. Exempelvis skriver Moilanen att legalisering av cannabis i Kanada inte har slagit ut den svarta marknaden. Men vad han inte nämner är att Kanadas program ännu inte är fullt utbyggt; dels är de legala försäljningsställerna få, dels är produktionstakten för låg för att möta efterfrågan. Det är möjligt att Moilanen ha rätt, men tills systemet är utbyggt är för tidigt att dra säkra slutsatser.

Samtidigt, i vanlig prohibitionistisk ordning, ignorerar Moilanen exempel som talar emot den egna uppfattningen. T.ex., Sveriges alkoholpolitik under 1900-talet lyckades relativt väl med att hitta åtgärder som tillät legal tillgång till en psykoaktiv drog, och samtidigt begränsade risken för överkonsumtion. Dessutom fick vi inga mäktiga brottssyndikat. Men, som är fallet med all drogpolicy, medförde vår alkoholpolitik en del problem. Under årens lopp diskuterades dessa flitigt vilket ledde till modifieringar. Politiken var inte perfekt men godtogs av de flesta.

Huruvida det går att skapa en motsvarande narkotikapolitik vet vare sig jag eller någon annan. Det gäller att experimentera, dvs. pröva olika åtgärder och vetenskapligt undersöka resultaten – i stället för att på förhand dra självsäkra slutsatser.


Det experimenterande samhället

I viss mån har Sverige varit ett experimenterande samhälle vad gäller alkoholpolitiken. Exempelvis tvekade man att hålla Systembolaget öppet på lördagar då man fruktade en reell ökning av våld och rattfylleri. Men efter att ha prövat lördagsöppet i sex län kunde man konstatera att de befarade negativa konsekvenser uteblev, och lördagsöppet infördes i hela landet. Ett annat experiment var att tillåta mellanöl i hopp om att minska den totala alkoholkonsumtionen. Men resultatet blev det motsatta, och mellanölet drogs tillbaka. I ett experimenterande samhälle är det kunskap, i stället för känslor eller behov av att till varje pris vidmakthålla att man haft rätt, som avgör besluten.

Varför är det nödvändigt att ifrågasätta vår narkotikapolitik? Moilanen skriver att visionen om ett narkotikafritt samhälle syftar till att minska dödlighet. Då väcks frågan: efter 40 år med denna vision vad har vi faktiskt åstadkommit? Moilanen själv skriver: dödligheten sticker ut. Vårt höga dödstal beror delvis på att prohibitionister under decennier kämpade med näbbar och klor mot en rad harm reduction åtgärder som bevisligen minskar dödligheten. Det är positivt att Moilanen nu, sent omsider, hyllar metadonprogram, sprutbyte och Naloxon. Men dessa åtgärder skapades inte i Sverige utan togs fram i länder som vågade experimentera, medan vi klamrade oss fast i vår orealistiska vision om ett narkotikafritt samhälle. Så frågan är: är inte det dags för Sverige att erkänna att vi inte har alla svar, och börja bidra till nödvändigt nytänkande inom det narkotikapolitiska området?


Ted Goldberg
Professor i sociologi