14 November 2019

"Vi måste inse faktum – drogerna kan inte utrotas"

«I fyra decennier har Sverige levt med drömmen om ett narkotikafritt samhälle, och vi har gjort allt vi har kommit på för att uppnå det. Trots detta är vi längre ifrån målet nu än när vi började.»
Ted Goldberg
Professor i Sociologi
Vetenskaplig rådgivare, Föreningen Tryggare Ruspolitik
» Länk till debattartikel hos SvD

För att förklara en av de viktigaste drivkrafterna bakom denna brottslighet lånar jag två termer från engelskan. Den ena är "turf wars" (revirstrider), dvs. småskaliga bataljer mellan kriminella gäng för att skaffa sig kontroll över illegal verksamhet inom ett visst territorium. Den andra är "innocent bystanders" (oskyldiga åskådare), dvs. människor som lider allvarlig skada p.g.a. att de råkar befinna sig på platsen där en revirstrid blivit våldsam. Som vi redan sett kan vem som helst bli oskyldig åskådare, t.o.m. småbarn.


Numera är det upptrappade våldet uppenbart för alla, men de bakomliggande orsakerna har inte tydliggjorts i tillräcklig stor utsträckning. Bland dessa kan nämnas utanförskap, avsaknad av framtidsutsikter, fattigdom, rotlöshet, personliga brister och sensationssökande. Allt detta utgör grogrunden för revirstrider i Sverige, som oftast handlar dessa om försäljning av narkotika.


Att kriminella gäng kan tjäna pengar på droghandel beror dels på att det finns en efterfrågan på narkotika, särskilt cannabis, och dels på det inte finns någon legal tillgång. Kort sagt, den ekonomiska basen för de kriminella gängen växer i stor utsträckning ur den svenska narkotikapolitiken. Därmed har vår drogpolicy stor del i såväl det upptrappade våldet som tillskapande av oskyldiga offer. Dessa är två av baksidorna av vårt krig mot narkotikan. Likväl har det funnits en ovilja i Sverige att diskutera narkotikapolitikens roll i skapandet av dessa och andra allvarliga samhällsskador. Dock har det börjat uppstå sprickor i muren. Nyligen har vänsterpartiets Jonas Sjöstedt sagt till Svenska Dagbladet att dagens narkotikapolitik inte fungerar och att vi måste avkriminalisera narkotikabruk för att stävja gängkriminaliteten.


Emellertid, kan vi inte utgå ifrån att allt automatiskt skulle bli bättre bara vi väljer en annan drogpolicy. Varje narkotikapolitik har baksidor. Men vägen framåt går inte via att fortsätta blunda för bristerna, och krampaktigt hålla fast vid det vi hittills gjort. Till att börja med behöver vi en förutsättningslös diskussion av för- och nackdelar med olika alternativ.


Exempelvis kan ingen med säkerhet säga vad som skulle hända om Sverige började reglera cannabis. Hittills tyder erfarenheter från länder och delstater som legaliserat eller avkriminaliserat denna drog på att effekterna inte är förödande. Men konsumtionen ökar, och det är för tidigt att säga vad de långsiktiga effekterna kommer att bli. Alltså finns potentiella risker i samband med en reglering av cannabis, vilket förespråkarna av prohibition (dvs. förbud, vår nuvarande narkotikapolitik) ideligen poängterar, och regleringsanhängare ryggmärgsmässigt avfärdar. På motsvarande sätt ser prohibitionister bara fördelar med sin politik och avfärdar all kritik utan vidare. Kort sagt - ingen tycks vara beredd att på allvar diskutera baksidorna av politiken man förespråkar.


FN:s byrå för droger och brottslighet (UNODC) menar att det starkaste argumentet emot prohibition är att den berikar farliga brottslingar som dödar och mutar sig fram. Detta ser vi mycket tydligt i maffians framväxt i USA i samband med alkoholprohibition. Våldet ökade, gängen blev rika och så småningom mer och mer organiserade, för att till slut infiltrera andra delar av samhället. Nu har det gått nästan ett sekel sedan Al Capone m.fl. härjade, och det har visat sig att det inte går att bli av med den organiserade brottsligheten. Tvärtom, har den utökats med nya syndikat som berikat sig genom narkotikaprohibition.


Ett exempel på dilemman som bör diskuteras i Sverige är följande: medan prohibition möjligen minskar det droginducerade våldet, dvs. skador som drogpåverkade individer åsamkar sin närmaste omgivning, har prohibition samtidigt lett till ett mer organiserat och mycket grovt drogmarknadsrelaterat våld i produktions-, distributions- och försäljningslederna, t.ex. revirstrider. Vi bör avväga vilket av dessa två typer av våld som medför störst skada.


I fyra decennier har Sverige levt med drömmen om ett narkotikafritt samhälle, och vi har gjort allt vi har kommit på för att uppnå det. Trots detta är vi längre ifrån målet nu än när vi började. Tillgången på droger har ökat år från år, och nya droger tillkommer i en aldrig sinande ström. Såväl i Sverige som utomlands har prohibition medfört en rad skador, som ger viktiga skäl till att tänka om – vilket många länder och delstater runtom i världen redan gjort. Det gäller att inse att vi inte kan bli av med narkotika och följaktligen måste lära oss leva med den. Eftersom ingen vet exakt hur detta ska gå till måste vi vara ödmjuka. Det gäller att prestigelöst experimentera med olika åtgärder och utvärdera resultaten. Vi kommer att göra misstag och det måste finnas en beredskap att ändra och ändra om. Det är också viktigt att hålla i minnet att hur vi än gör kommer vi aldrig att nå en punkt där ingen tar skada av narkotika. Det kommer alltid att finnas människor som förlorar på våra åtgärder. Vi bör ändra målet för vår narkotikapolitik från att försöka utrota narkotikan till att minimera skadornas antal och svårighetsgrad, samt att så gott det går kompensera människorna som får lida för att majoriteten ska få det bättre.


Ted Goldberg, professor i sociologi